Segling bland de grekiska öarna

tisdag, 20 oktober 2020 / Publicerad i Grekland
Segling bland de grekiska öarna

Segling bland de grekiska öarna

Jag och några vänner hyrde nyligen en segelbåt från Navigare Yachting, från deras hamn Agios Kosmas Marina, en bit utanför Aten. När vi kom fram till basen låg vår Sun Odyssey 519 klar och väntade vid kajen, redo för vår ankomst. Vi fick vi ett fantastiskt bemötande av personalen på plats. Det var ett så entusiastisk välkomnande, jag vågade först knappt tro att det var för vår skull! Jag dubbelkollade till och med namnet på vår båt, och mycket riktigt, vi hade kommit helt rätt. Båten  Misty, årsmodell 2018, var vår hela den kommande veckan.

Vi satte genast i gång att ladda maten med veckans proviant, som i Grekland består av oliver, tomater, kilovis med fetaost, färskt bröd och många flaskor lokalt vin. Vi kände inget behov att stuva båten allt för full med mat, eftersom provianteringsmöjligheterna och tavernorna är många under resans gång!

Detta var tredje gången jag besökte Grekland, och jag ville därför gärna hitta den perfekta balansen mellan att få upptäcka nya platser, men också få visa mina vänner de guldkorn som jag hittat under mina tidigare resor. Det innebar att vi fick planera noga, eftersom vi bara hade sex dagar att fylla med så mycket segling vi bara kunde! Vi fick därmed avstå från att segla hela vägen till den magnifika ögruppen Kykladerna, eftersom de ligger lite väl långt bort. Vi valde därför i stället en rutt i den Saroniska viken, där avstående mellan öarna är betydligt korta. När jag studerade sjökorten och försökte lägga upp vår rutt för veckan så lockade det väldigt mycket att besöka Hydra. Men den lilla hamnen kändes som en lite för utmaning för en stor båt att förtöja i, så jag bestämde mig för att avvakta med att segla dit till en annan gång.

Jag försöker alltid att ta inspel och rekommendationer från hamnpersonalen, då de ofta har värdefull inblick i vilka vikar och öar man inte får missa, och ivrigt delar med sig av dessa! Denna gång tipsade de om en destination som jag först inte ens hade övervägat att åka till, eftersom jag trodde kunde vara för långt borta. Men killarna i hamnen försäkrade mig att var värt resan. Navplion (även stavat Nafplio och Nauplion) är beläget i deltat av Argoliska viken, cirka 20 nautiska mil norr om ön Spetses, där jag skulle behöva lägga om kursen 90-grader gå nordväst. 20 sjömil på en segelbåt i snittfart 7 knop tar ju sin lilla tid, men jag tänkte samtidigt "varför inte"?

En fiskare lagar sina nät - en typisk ö-scen.
Foto med tillstånd av Zuzana Prochazka för Sail Magazine.

Halvvind till Spetses

Under vår första dag seglade vi sydväst nästan 50 NM i en behaglig halvvind och slingrande oss fram mellan öarna i Hydrabukten. Mot slutet av färden så började dagsljuset att sina, så vi gick in i den lilla hamnen på ön Spetses. Jag dubbelkollade hamnguiden både en och två gånger, och vi skulle mycket riktigt kunna gå in i hamnen även med vår stora 50 fotare. Men det var angivet en varning om att den inre hamnen bara var 1,2 meter djup, vilket fick mig att suga in magen när vi kröp in. Jeanneau 509s köl är 1,7 meter, så vi fick hålla oss i den yttre delen av hamnen, som visade sig vara en blandning av privata yachter, kommersiella båtar och fiskebåtar. När vi tittade runt i hamnen efter en lämplig lucka att lägga till i så noterade jag några svarta moln vid horisonten. Vinden tilltog nu också, så vi gick ut ur hamnen igen och gjorde en helomvändning tillbaka till en vik som vi hade passerat tidigare, för att i stället lägga oss för ankare. Vi hann precis innan kulingen intog oss!

Det finns inga bilar på ön Spetses, en häst och vagn är det närmaste du kommer till en taxi.
Foto av Shutterstock för Sail Magazine

I land hörde vi klapprandet av hovar när hästdragna vagnar tog sig från ena änden av staden till den andra. Vi tog jollen in till en liten stenkaj, och följde skyltarna till Liotrivi, en fiskrestaurang som rekommenderas av Navigares personal på basen. Ön Spetses, visar det sig, är ett gastronomiskt nav, med dussintals specialmatställen samlade i en liten stad. Liotrivi var spektakulär, med en oöverträffad miljö vid vattnet och oklanderlig, genuin service. Som sagt, alla kaféer och restauranger vi passerade på vägen till och från vår middag var direkt från en Hollywood-uppsättning, så charmiga med levande ljus och aptitretande dofter i den behagliga kvällsbrisen. Inte konstigt att Aten-borna hoppar på sina yachter eller tar färjan över för att tillbringa helgen här.

Följande morgon gav vi oss ut för att utforska resten av staden, men i stället för att ta en hästvagn gick vi längs kajen där vi såg fiskare laga sina nät. Vårt mål var att besöka hemmet för den lokala hjältinnan, Laskarina Bouboulina, en befälhavare i det grekiska frihetskriget 1821. Bouboulina, var en riktig inspiration, hon föddes i ett fängelse i Konstantinopel, och klättrade upp till befattningen Amiral i det grekiska försvaret. Hon dog slutligen i en familjeduell. Med en sådan historia var jag bara tvungen att lära mig mer! Tyvärr var den 300 år gamla herrgården som nu är ett museum stängd för dagen. Så mycket för att träffa min nya musa.

Den antika amfiteatern i Epidavros har plats för 14 000 och används fortfarande för föreställningar.
Foto av Shutterstock för Sail Magazine

Tuff klättring i Navplion

På eftermiddagen lättade vi ankar och satte kurs norrut mot Navplion, som vi hade fått tips om i hamen. Efter en lång men avslappad tur för motor genom en lätt bris, förtöjde vi vid stadens kaj, med mycket solljus kvar för att utforska staden under resten av dagen. Navplions horisont domineras av den imponerande fästningen Palamidi, en gigant som byggdes på bara tre år av venetianerna under deras ockupation av Peloponnesoshalvön i början av 1700-talet. Själv ser jag allt på en kulle som en personlig utmaning, så vi börjare klättra upp mot toppen – ungefär 1 000 trappsteg för att vara exakt. Utsikten var otrolig, och träningen skadade inte heller efter en dag på båten.

Följande morgon hyrde vi en bil och körde norrut till de arkeologiska platserna Mykene och Tiryns. Med anor från 1400- till 1100-talen f.Kr. var de två städerna hjärtat av det mykenska samhället, kopplade till Homers Iliaden och Odysséen. Det som har bevarats eller byggts om på plats är exceptionellt, och om du kan komma bort från busslasterna av turister, kan du bara slå dig ner i en känsla av vördnad när du betraktar den civilisation som en gång härskade här.

Det var nu brinnande varmt, så vi körde vidare till Epidavros (även kallat Epidaurus) cirka 27 km österut inåt i landet. Asclepeion här var ett hyllat läkecentrum, där dåtidens medicin kombinerades med områdets mineraliska källbad och en god dos inflytande från gudarna. Människor kom tydligen från flera kilometers håll i hopp om att bli botade från vad som än hade drabbat dem. För att råda bot på sjukdomen tillbringade de natten i enkoimeteria, en typ av sovsal, och i sina drömmar skulle guden Asklepius sedan ge dem råd om hur de ska behandlas. Asclepeion var en metropol för välmående och hälsa, man fokuserade på fysisk träning på den lokala stadion, och även avslappning och underhållning på deras välbevarade amfiteatern, som är världsberömd för sin design och akustik. Den har plats för 14 000 åskådare och används än idag för föreställningar! Jag är säker på att blandningen av gammaldags träning och en minskning av stress gjorde underverk för gästerna på detta antika spa.

När vi återvände till Navplion i lagom tid för middag, upptäckte vi att på natten blir staden ganska livlig när dagens hetta försvinner. Butiker, gallerier och restauranger slog upp dörrarna igen, och artister och sångare gick ut på gatorna medan Palamidi sträckte sig mot natthimlen i bakgrunden. Nästa morgon tog vi ytterligare en vandring upp till Palamidi - bara för att skryta - och tog sedan farväl av Navplion. Vi hann även få en skymt av 289 fotaren Maltese Falcon med sina omisskännliga master som petade i molnen i fjärran när vi tog oss söderut. Killarna på basen hade helt klart rätt, det var väl värt resan till Navplion!

Medelhavsförtöjning med ankare på Porors

Nu var det dags att tänka på hemresan, så jag satte kursen mot Poros, en ö med en smal kanal som är så typiskt grekisk att den nästan ser påhittad ut. Ordet ”pittoresk” ger knappt rättvisa till denna fantastiska plats. När du slingrar dig förbi Timios Stavros kyrka och runt stadens kust på väg till den långa allmänna bryggan på nordvästra sidan, är du så nära gatan att det är som att se en Poros IMAX-film som rullar förbi när du sitter på däck.

WVi ankarförtöjde vid en vidöppen brygga, vilket kan låta idylliskt, men som jag av tidigare erfarenhet visste är något man aldrig vill göra i Grekland – vilket snart bekräftades. På en rundtur i staden klättrade vi upp till klocktornet för att se de färgglada byggnaderna nedanför. Eftersom jag alltid har med mig en påse kattmat i Grekland fick jag snart några lurviga vänner.

När det var dags att börja leta restaurang för kvällens middag begav vi oss helt enkelt ut på en kortare promenerad längs vattnet där vi kunde välja en från ett dussintals härliga tavernor. Men när vi sedan kom tillbaka till båten, låg det nu (precis som jag tidigare hade befarat) ankarkättingar i ett virrvarr kors och tvärs över vårat ankare. Nästa morgon var vi de första upp eftersom jag ville få en tidig start och ge min besättning en hel dag på ön Aegina (även Egina), cirka 12 nautiska mil bort. Yrvakna huvuden stack upp ur hytterna från båtarna runt om till ljudet av vårt ankarspel, och det slutade med att vi ägnade mer än 45 minuter åt att plocka andra båtars ankare från vår kedja, brottas med båtshaken och avvärja ropade råd från de många "experterna" i runt omkring oss. En av ”experterna” hoppade till och med ner i sin jolle för att hjälpa till.

En tidsresa till antikens Grekland på Egina

Egina är en av mina favoritöar, så jag hade inget emot att återbesöka ett gammalt tillhåll. Den cirkulära hamnen är dock full av fiske- och färjetrafik, så vi valde att ankra i viken utför hamnen – ett beslut som vi sedan kom att ångra, när vår utombordare på fick soppatorsk vägen tillbaka ut till Misty från ett besök inne i staden. Vi fick helt enkelt paddla oss tillbaka den sista biten!

Själva staden Egina är en underbar labyrint av turistiska kaféer och en genuin lokal livsstil, komplett med en fiskmarknad och dussintals pistagestånd. Än en gång hyrde vi en bil, eftersom ett par av Eginas verkliga pärlor ligger i inlandet och är ett absolut måste att besöka.

Fiskehamnarna på Egina stad har en tidlös anda.
Foto av Shutterstock för Sail Magazine

Det är en pågående debatt huruvida den första av dessa pärlor, det doriska templet Aphaia (även Aphaea) ursprungligen tillägnades Athena eller Aphaia, två gudinnor i det antika Grekland. Faktum är att så många som tre olika tempel kan ha byggts på denna plats under århundradena. Hur som helst, den sista kvarvarande strukturen här är fenomenalt välbevarad och helt fantastisk att beskåda. Det finns också ett litet men utmärkt tvårumsmuseum fyllt med originalstatyer hämtade från templet. Var som helst annanstans i världen skulle dessa skatter vara under beväpnad bevakning. Men här kunde vi fritt beskåda dessa dyrgripar från en svunnen tid.

Från antikens Grekland rullade vi vidare till 1800-talet och pärla nummer två, en konstigt snabb övergång när man tänker efter. Agios Nektarios kyrka och klostret är tillägnat den ortodoxe teologen och mystikern Agios Nektarios, en respekterad helare och mirakelarbetare som etablerade det heliga treenighetsklostret på området och levde ut sina dagar där som munk. Kvinnor måste ha sina ben täckta när de går in i antingen klostret eller kyrkan, och eftersom platsen är populär bland turister finns det "kjolar" att låna vid dörren.

När vi återvände till charterbasen vid solnedgången var vi den sista båten att anlända. Efter att ha säkrat våra förtöjningar använde baspersonalen en helt sinnessjukt lång slang för att tanka båten från en lastbil på parkeringsplatsen. Jag har aldrig sett det förut, men det fungerade!

Vid det här laget kanske du har märkt att det finns olika flera sätt att stava till varje grekisk stad eller önamn. Bara för att göra det mer förvirrande, så benämns gamla stan på varje ö som Hora eller Chora, och gatunamn är skrivna i det grekiska alfabetet, så varje kväll var vi lika stolt att lyckas hitta tillbaka där vi började dagen - vid vår båt.

När det gäller vår resa totalt sett hade vi tagit in några nya platser och några tidigare besökta platser, men också hittat ett antal olika restauranger att prova, nya fotovinklar att använda och otroliga saker att göra. Än en gång hade vi kryssat i rutan "Grekland". Men som alltid är det bästa att göra när det kommer till en grekisk semester att chartra, segla och repetera - ofta.

Source: Källa: Sail Magazine
Skrivet av: Zuzana Prochazka



Visa lediga båtar att segla i Grekland.

Segling bland de grekiska öarna

Har du några frågor? Ställ dem här! Vi finns här för dig.

*obligatoriska fält

Fel